För sådär en tio dagar sedan fick jag ett tjusigt sugmärke på kinden av I. Hon var väl sugen på en snack eller nåt... Problemet är att det fortfarande är kvar! Lite mattare men klart synligt.
Och blåmärkena jag har på benen, eftersom jag inte ser var jag går när jag bär på bebisen, tycks lika permanenta som tatueringar. Riktiga tatueringar alltså, inte sådana som G envisas med att skrapa bort så fort man satt dit dem.
Antar att det bara är att acceptera. Mitt snabbläkta nyckelben i slutet av graviditeten måste ha varit sista sucken, nu är jag medelålders med kroniska trasigheter och krämpor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar