Regn mitt i högtrycket

Vaknade 04:37 av att det regnade.

En stadig ström av droppar klickade sig ned för fönsterblecket. Konstigt, tänkte jag, det skulle väl förtsätta vara fint väder?

När jag rör mig i sängen upphör regnandet och jag hör i stället ett glatt flåsande från spjälsängen, sådär en dryg halvmeter högre än sovhöjd.

Det var inte regn, det var vyssanlulltassarna på spjälisen som utstötte sina karakteristiska klickanden när lilla I hade sin morgongymnastik. De nya färdigheterna måste testas och testas, gärna på morgonkvisten också, verkar det.

Håhå, jaja, det är bara att hoppas att denna fas går över snart, så hon får lite ro i kroppen!

Kräket då?

I morse lade lilla I en pöl välling på golvet. Det konstiga är att jag insåg att något dylikt hade hon inte gjort på ett par dagar. Dags att sluta kräkas?!

Ännu mera upp

Å jösses, hon ska bara upp, upp, upp, upp...

Det blir en massa vurpor varje dag. Ännu inga allvarliga skador, men det kanske kommer.

För ett par dagar sedan klättrade hon uppför hela trappan. Och tripptrapp-stolen fungerar som gåvagn de få decimetrarna innan det tar stopp mot väggen. De blir så fort stora, ens små liv.

Mot nya höjder

Efter att hon en längre tid har ålat fram, tryggt förankrad på golvet, har nu lilla I insett att det saknats något i hennes liv. Höjd. Hon vill UPP!

Mamman får nu knappt en lugn stund, eftersom man måste passa så hon inte ramlar och slår sig. Det saknas foton på hennes soffklättring eftersom jag inte törs backa den meter som krävs för att fota...

Se på mig, bara, jag kan stå på knä, på fötter, ja till och med på tårna!


Å på korgen, och upp här... jajamensan!

Sura mamman

Jag är sur, ledsen och arg. För en petitess kan tyckas, men jag är i alla fall sur osv.

Hade bråttom iväg till Stora Gallerian för att uträtta några nödvändiga ärenden inför helgens tre (!) kalas och sedan hinna hämta på dagis. Det ösregnade och var svinkallt. Därtill håller de håller på att bygga om busshållplatsen vilket innebär att det inte finns någon kur just nu.

Väntar och väntar. Och väntar... Ingen buss dyker upp.

Efter att ha stått i ösregnet en kvart inser jag (och den mycket blöte mannen utan paraply) att bussen inte kommer. Men om några minuter ska nästa komma. Lilla I börjar bli alltmer sur över det tråkiga väntandet och hon är superhungrig därtill. När bussen äntligen kommer har vi stått i ösregnet i 25 minuter. Då är det fullt vid barnvagnsplatsen, så vi fick inte plats!

Där stod jag, blöt, kall, stressad och med en leden bebis i vagnen och insåg att jag inte hinner fixa några presenter eller tårta. Beslutade mig för att skita i hela företaget och gå hem, eftersom jag ändå inte skulle hinna. På vägen höll jag på att ta ut all min frustration på vägjobbarna som under nim regniga väntan omöjliggjort passage med barnvagn förbi den gamla busshållplatsen, men jag bet ihop och gick en omväg i stället.

Och allt är... ja, vems fel kan det vara? Vill skälla och skylla på någon, rya och gorma och gå på, men det finns ju ingen. En enstaka inställd buss får man ju stå ut med. Inte SL:s fel att det ösregnar. Och kommunen kan ju knappast sätta upp en temporär kur för några veckor. Jag borde naturligtvis ha haft mer tid till godo. Men jag är arg i alla fall, och känner mig riktigt orättvist behandlad! Fy på er, skithögar!!!

Nattliga aktiviteter

"You may find you actually relish those quiet night wakings when no one else is around [...] As I gently stroked his downy hair and soft baby skin, I marveled at this tiny being beside me - and the thought hit me, "I love this! I love these silent moments that we share in the night. And I love being needed by this precious baby"

Det är Elizabeth Pantley som sätter ord på en mors svårigheter att ge upp nattamningen. Det är ju oändligt svårt att stå emot, att sitta där och försöka söva om en motsträvig bebis medelst vaggning och klappning. När alternativet är att lägga sig ned under täcket med sin lilla mysplutt för att dåsa bort medan hon förser sig i den öppna baren. Suck. Men snart, mycket snart, ska jag ändra på sakernas tillstånd. Det måste göras, ska bara bestämma mig ordentligt först!

Gnissligt

Lillfjärsan gnisslar tänder.

Det upptäckte jag och storfjärsan i går eftermiddag. Hon gjorde en så rolig min med munnen ordentligt på sne' och så lät det. Precis så där som mormor låter när hon är upprörd, fast kanske inte lika högt. G insåg genast likheten.

Själv slogs jag av insikten att man måste ha tänder både uppe och nere för att kunna gnissla. Nummer tre har kommit!

Sitter hemma

Det är så tråkigt ibland. Man sitter hemma för att det är enklast så. Lilla I behöver sin mat och sin sömn, vilket funkar bäst hemma. Och G ska lämnas och hämtas på bestämda tider. Inte så mycket att vifta på, så jag sitter hemma.

Klart man skulle kunna hitta på något, men det är ju så mycket att göra hemma också. Enligt mig själv alltså, inga "riktiga" måsten utan mer projekt som jag gärna vill klara av. Fixa så vi får (valda delar av) de senaste två årens foton i album. Skriva mina löpande noteringar om I och hennes utveckling. Göra klar "Boken om G" (usch, det är ett verkigt dåligt samvete!).

Och när det är bra väder är det trädgårdsprojekten. Lägga sten eller plattor framför lillstugan så att den går att inreda som lekstuga. Rensa rabatten på framsidan, gräva ur och sätta rosenbuskar. Men först måste man bestämma sig för vilken typ av rosor. Det finns en miljon eller så. Och rensa mellan plattorna på innergården och fixa så man kan sitta där utan att man får känslan av att sitta i ett skrotupplag.

Och så det där satans trådlösa uppkopplingen till bärbara datorn. Jag får spader, varför funkar det inte??? Det måste vara Vista, jag hatar Vista...