Jag är en klant

Jo, en riktig klant. Kapade av mig yttersta toppen på vänster lillfinger i går medan jag var i färd med att hacka palsternacka.

Stackars G, hon kommer väl att komma ihåg detta år som året då man måste vara så försiktig med mamma. Först bryter jag nyckelbenet, tätt följt av en stor bukoperation (ja, det är vad ett snitt är) och sedan ett avkapat finger.

Nåja, man får väl vara tacksam att det var just lillfingret och att jag inte lyckades göra illa högerhanden i stället. Nu får jag vara försiktig hela tiden så jag inte blöter ned bandaget, vilket inte är så lätt när man försöker sköta hushåll och bebis. Får dra iväg på äventyr såsom öppna förskolan och fika med väninnor så slipper jag vara hemma och se det oskötta hemmet med grus- och tvätthögar belysta av vårsol genom ohyggligt kladdiga fönster...

Foton på en glad tittuttjej

Måste ju lägga ut ett par färska bilder på sötkräkisnosen. Bilder helt utan kräk, för hon kräks ju inte hela tiden. Bara nästan.

Lite kräk är väl inte hela världen

I morse höll jag på och tråckla in I:s andra arm i bodyn när jag såg att hon lagt en skvätt ystad frukostmjölk på tröjan. Äsch, lite kräk är väl inget. Orkar inte byta om på en missnöjd bebis för så lite.

Jag har en kräkbebis. Det blir man lite luttrad av. Åtminstone när det gäller fläckiga kläder med en air av gammal ost och numer även äkta spya. Så blir det när man börjar äta riktig mat, då luktar kräket riktigt kräk också. Men inte slutar man kräkas för det, vad de än säger på BVC.

Amning igen

Jo, här ammas det friskt både natt och dag än så länge. I äter i och för sig ett litet mål mat till lunch och en halv portion gröt till middag, men det förslår inte långt när man är en bebis som(förhoppningsvis) växer så det knakar. Vägning på måndag, ska bli spännande att se om hon nu börjat gå upp igen. Hoppas, hoppas.

Ett långt tag har nattamningen varit riktigt mysig, eftersom I diat friskt men lugnt och sedan somnat om. Men nu har hon bytt taktik igen. Inte så att hon bankar och slår som i höstas, utan nu har hon ett helt nytt modus: Hon kör upp sin lilla hand i min armhåla och greppar mitt tunna skinn i ett skruvstäd med sina vassa små naglar som extra bonus. Och så vrider hon och vrider, i takt med att hon tankar mjölk och närhet. Vi är nog inte riktigt överens om hur de här nattliga aktiviteterna ska gå till, I och jag.

Kan också berätta att G:s födelsedagshelg nu (äntligen) kan läggas till historien. Hon blev hysterisk av att bli firad i 3,5 dagar. Kunde inte äta eller sova, åt bara godis och blev galet skruvad och fick ont i magen. Nu är det ett år till nästa gång. Fast hon blev väldigt glad över de flesta av sina presenter och leker mycket med dem. Dockhuset är förstås jättekul, liksom hoppbollen och den nya prinsessklänningen. Åsså klassikern pruttkudde, numer i självuppblåsande modell. Perfekt till en tjej som i ett halvår kommit hem från dagis och fnissat över att Mamma är en pruttkorv och Pappa är en fisrumpa. Tänk så lärorikt det är i förskolan ändå ;-)

Halvdan shoppingrunda i storformat

Vi drog iväg klockan tolv, I och jag. Skulle till K-rauta, Vinns stormarknad och slutligen Coop forum. Det borde man väl klara på en eftermiddag?

På K-rauta hämtade vi de beställda delarna till G:s nya hylla och lämnade tillbaks ett par andra hyllor eftersom jag behövde pengarna och IKEA hade (nästan) lika bra grejor. Så säger tjejen i kassan efter avslutad transaktion "då finns pengarna på kontot om ett par dagar". Morr!

På Vinn köper jag inredning till dockhuset och en förhoppningsvis giftfri men överdimensionerad nappflaska. Det var slut på de små varianterna, så jag måste väl åka dit igen om ett tag. Därtill hittade jag äckligt söta prinsessklänningar i storlek 4-6 år. Måste ha! Bet på naglarna i kassan men pengarna på kortet verkade räcka, eller så har de en speciell kredit för småbarnsföräldrar så här dagen innan barnbidraget trillar in.

Slutligen blev det ett stort varv på Coop, där jag både skulle storhandla det vanliga och handla till helgens kalas. Precis som vid det två tidigare affärsbesöken blev det lite misslyckat. Hittade inga som helst kalasprylar; inga hattar, skojiga servetter eller trumhinnespräckande tutor. Kanske berodde det på att jag var stressad och helt slut i kroppen efter att ha burit runt på I i Babybjörnen hela tiden eftersom jag inte hittade någon tillräckligt stor kundvagn att rymma både maten och barnet i bilstol. Stressen berodde på att klockan oroväckande fort kröp mot livets ständiga deadline: G måste hämtas klockan tre.

Klockan 14:34 satte vi oss äntligen i bilen jag och I. Ställde bilen regelvidrigt utanför dörren, lastade in barn och mat och kastade in kyl- och frysvaror på rätt plats. Resten fick bero medan jag gav I en snabbamning. Hon hade ju inte fått någon mat sedan halv tolv, stackarn och efter dagishämtningen skulle hon ju sova. Klockan 15:01 ångar vi in på dagisgården där G vadar runt i två decimeter sandlådesörja utan galonisar.

På vägen hem bestämmer sig G hastigt och lustigt för att ringa på hos grannpojken och bjuda in sig. Hans stackars mamma hade fullt upp med bullbak och annat, men G envisades och jag lät henne... Nu sitter jag i lugnet hemma med en kaffekopp och en unge hos grannen och den andra sovande i vagnen. Puh!

Damm, kladd och fläckar

Visst är det härligt med vårsol, men det finns en definitiv baksida. Fönstrens status avslöjas obönhörligt och allt damm inomhus lyser upp som en gloria kring det mesta. Måste ta mig i kragen och städa och putsa fönster, alternativt ta hem någon som gör det åt mig för en väl tilltagen men avdragsgill slant.

Eller så satsar man på att se det hela positivt, som G. I morse blev hon alldeles till sig av en ny upptäckt: Det virvlade omkring älvstoft i sovrummet, Tingeling måste ha varit på besök! Själv skulle jag ha kallat det damm i motljus, men varför inte hellre älvstoft..?!

Adjö, ljuva ungdom

Ja, det kanske inte direkt är ungdomen det handlar om, utan det ungdomliga läkköttet.

För sådär en tio dagar sedan fick jag ett tjusigt sugmärke på kinden av I. Hon var väl sugen på en snack eller nåt... Problemet är att det fortfarande är kvar! Lite mattare men klart synligt.

Och blåmärkena jag har på benen, eftersom jag inte ser var jag går när jag bär på bebisen, tycks lika permanenta som tatueringar. Riktiga tatueringar alltså, inte sådana som G envisas med att skrapa bort så fort man satt dit dem.

Antar att det bara är att acceptera. Mitt snabbläkta nyckelben i slutet av graviditeten måste ha varit sista sucken, nu är jag medelålders med kroniska trasigheter och krämpor!

Stolt bullmamma

Jag vet inte om jag är mest stolt över gårdagens bullbak med G eller över det faktum att nästan all mat som I hittills petat i sig med god aptit är hemlagad. Stolt är jag i alla fall. Får man vara nöjd också..? Kanske borde kolla det med Pär Nuder!

Dagens lunchmeny för I såg ut så här:
-En iskubstärning mixad kycklinggryta (kycklingfilé, squash och morot med örtkryddning)
-En tärning gaffelmosat ris
-En tärning palsternackspuré
-En klick ärtpuré från dagens grönsakskok.

-Efterrätten bestod av hemgjort päron- och äppelmos.

Allt detta toppas sedan med fem droppar AD-vitaminer (yes, jag kom ihåg dem!!!) och en försvarlig skvätt bröstmjölk direkt från källan.

Gårdagens bullrecept återfinns i Vår kokbok.

Storasysters lekar

Jag har förstått att andra barn som fått småsyskon brukar byta blöja på sina dockor.

G byter inte blöja, hon torkar kräk.

Jag tror vi har en kräkbebis...

Mer Lantz

Det är så fantastiskt träffsäkert och jag känner igen mig otäckt väl. Iofs fick Annika sitt andra barn i april 2005, jag fick mitt första i mars samma år. Hennes andra barn var kolikbarn, jag fick mitt kolikbarn redan på första försöket. Men vi gick båda över tiden i två veckor med andra barnet.

Nu när jag läser om hennes bok så inser jag också att vi har väldigt likartade erfarenheter. Måste få citera ett par stycken som fick mig att skratta gott i igenkännandets glädje:

”Jag har ett kolikbarn. Om man har ett kolikbarn så har man prövat allt. Man har slutat äta lök, vitlök, tomater, jordgubbar, svamp, mjölkprotein, man har provat att amma i upprätt läge, nervänt läge, bakfram och på huvudet, man har provat att rapa sitt barn mycket, rapat sitt barn lite, rapat åt sitt barn, man har lagt barnet på tvättmaskinen, diskmaskinen och stereon, man har försökt tvinga fram mediciner ur välmenande men handfallna BVC-sköterskor. Hur kommer det sig då att när man berättar för andra föräldrar att man har ett kolikbarn så säger de: Minifom. Har du provat Minifom? Att tipsa en kolikförälder om minifom är som att tipsa den med magkatarr att sluta dricka klorin. Minifom är det absolut första man provar när man har ett barn med kolikproblem. DET ABSOLUT FÖRSTA! DET ABSOLUT FÖRSTA! DET ABSOLUT FÖRSTA! Sådärja, jag behövde bara få det ur mig.”

Ja, citatet ovan skrattar jag en smula krampaktigt till, men ändå. Koliktiden var förjävlig, och ingen som helst hjälp fick man. Förutom Minifomen, då... Nästa är en klockren beskrivning av livet med småbarn, som vi väl kan känna igen oss i lite till mans:

”A [tvååringen] tittar på Bolibompa. Tomas är uppe i badrummet och badar T [bebisen]. Jag ligger på alla fyra på köksgolvet och plockar upp all spagetti som A slängde ut under middagen och tänker: Vad skönt det är med de här stunderna då man bara får rå om sig själv.”

En lantz i min hjärna

Det är en mycket märklig upplevelse att läsa Annika Lantz' bok 9 1/2 månad (igen) samtidigt som man har radion på och hör på Lantz i P1. Det blir ett mentalt eko som skräller väldigt konstigt.

Får lägga bort boken och ägna mig åt G i stället. Hon har strax laddat färdigt batterierna med frukt och yoghurt i mängder efter dagissvälten.

Jag behöver behövas

Det kanske är detta som är essensen av att vara mamma till ett litet barn. Eller för den delen att vara mamma över huvud taget. Eller så är det bara allmän självcentrering, vad vet jag? Men jag behöver att hon behöver mig!

Den tydligaste manifestationen av detta är naturligtvis amningen, och jag är så oerhört glad att det funkar så bra. Antagligen är det detta hon känner av på nätterna också, att mamma innerst inne inte är redo att ge upp detta band mellan oss...

Att i nattens mörker få ha en lite hjälplös människa tätt intill, som hakar sig fast vid mig som vid en livboj och sedan vällustigt börjar klunka och samtidigt stryker försiktigt med sin lilla hand över mitt bröst. Det finns inget mysigare, det tycker vi nog båda två!

Mjölkfri kost är ingen barnlek

Jo, jag har en liten misstanke om att lilla I reagerar på något i det vi äter. Störd sömn, eksem, dålig viktuppgång... Detta tillsammans gör att jag åtminstone vill kolla om hon är mjölkallergisk, vilket är det vanligaste som spädbarn reagerar på.

Men jösses vad knepigt det är! Ingen mjölk i kaffet. Ingen fil till frukost. Inget smör på mackan och naturligtvis ingen ost. Det är ost i peston. I dag får det bli bönsallad med bacon till lunch. Lite roligare än gårdagens havregrynsgröt utan mjölk till :-(

Detta ska pågå en eller kanske upp till två veckor om det behövs. Suck. Men om det innebär lugn nattsömn och försvunna eksem så är det värt det, absolut!

Därtill måste vi ta upp G:s knasiga mage på fyraårskontrollen. Men det får bli sedan, hon klarar sig hyfsat ändå. Mina stackars tjejer, det är inte lätt att få vara helt frisk när man har dubbel belastning för allergi och eksem!

En liten lätting

I går var vi på bebisbesiktning hos farbror doktorn. I klarade alla moment med glans, förutom det där med vikten... Hon tappade en kurva på en dryg månad senast vi vägde hos sköterskan ("helt ok, hon är mer rörlig nu"), men nu hade hon till och med gått ned lite i vikt. Måste ta ett snack med vår BVC-sköterska om det här med maten och amningen!

Känner mig lätt handfallen. G ökade och ökade i vikt utan minsta antydan till dålig viktuppgång, så nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Mer än att mata, förstås. Fast I har nu på sig dagens tredje ombyte, eftersom hon hann kräkas ned de två första redan innan vi gick till dagis. Mata med måtta bör man nog, men hur?

Kan också meddela att nätterna minsann artar sig allt bättre. Det ska nog bli ordning på lilla I:s sovvanor också, ska ni se!