Nu när jag läser om hennes bok så inser jag också att vi har väldigt likartade erfarenheter. Måste få citera ett par stycken som fick mig att skratta gott i igenkännandets glädje:
”Jag har ett kolikbarn. Om man har ett kolikbarn så har man prövat allt. Man har slutat äta lök, vitlök, tomater, jordgubbar, svamp, mjölkprotein, man har provat att amma i upprätt läge, nervänt läge, bakfram och på huvudet, man har provat att rapa sitt barn mycket, rapat sitt barn lite, rapat åt sitt barn, man har lagt barnet på tvättmaskinen, diskmaskinen och stereon, man har försökt tvinga fram mediciner ur välmenande men handfallna BVC-sköterskor. Hur kommer det sig då att när man berättar för andra föräldrar att man har ett kolikbarn så säger de: Minifom. Har du provat Minifom? Att tipsa en kolikförälder om minifom är som att tipsa den med magkatarr att sluta dricka klorin. Minifom är det absolut första man provar när man har ett barn med kolikproblem. DET ABSOLUT FÖRSTA! DET ABSOLUT FÖRSTA! DET ABSOLUT FÖRSTA! Sådärja, jag behövde bara få det ur mig.”
Ja, citatet ovan skrattar jag en smula krampaktigt till, men ändå. Koliktiden var förjävlig, och ingen som helst hjälp fick man. Förutom Minifomen, då... Nästa är en klockren beskrivning av livet med småbarn, som vi väl kan känna igen oss i lite till mans:
”A [tvååringen] tittar på Bolibompa. Tomas är uppe i badrummet och badar T [bebisen]. Jag ligger på alla fyra på köksgolvet och plockar upp all spagetti som A slängde ut under middagen och tänker: Vad skönt det är med de här stunderna då man bara får rå om sig själv.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar