Mamman, det är jag

Jag står där och byter blöja, pratar och busar med lilla I på skötbordet. När vi är färdiga tvättar jag av händerna och slänger en blick i spegeln. Som så många gånger drabbas jag av en overklighetskänsla. Hon, den där i spegeln, ska det föreställa en Mamma?! Det är ju samma tjej som för sådär tio dagar (eller var det tio år?) sedan tramsade runt i Uppsala och inte hade en aning om vad hon skulle göra här i livet. Och nu är jag mamma. Mamma. Till och med tvåbarnsMamma.

Inte blir det mer verkligt av att G inleder varenda mening med "Maaammaaaa...". Ofta slutar det där också, hon har egentligen inget att säga, vill bara säga det där ordet och få svaret "Jaaa...".

Jag svarar på tilltal, så det är nog ändå jag som är Mamman. Men hur 17 ska man kunna leva upp till bilden av Mamman? Bullmamma, trygghet, livets centrum och bas under många år i livet... Bäst att inte titta sig i spegeln utan bara byta blöjor och svara på tilltal, så löser det sig förhoppningsvis på vägen!