Cykling, cykling, cykling

Vi försökte lite grann på försommaren men det gick inget vidare. Visst kunde G cykla några meter utan stödhjul, men hon blev rädd och upprörd så till den milda grad att jag tror hela radhusområdet hörde mistluren. Men när vi nu provade igen så gick det! På fotbollsplanens konstgräs hade hon balansen direkt. Lite jobbigt var det att svänga och komma igång från stillastående, men det bemästrade hon efter ett par timmars övande.

Stoltheten lyser kring henne där hon cyklar runt, så mycket längre och snabbare än man någonsin orkar med stödhjul som bromsar: ”Jag har cyklat ÖVERALLT!” låter hon meddela när hon kommer hem efter någon halvtimme på egen utflykt. Och när mamman följer med på cykeltur kan hon inte låta bli att skratta ut sin egen glädje över att hennes stora dotter lyckats erövra denna fantastiska förmåga, den som sedan sitter i ryggmärgen hela livet. Hurra för cykling med vind i håret, där den kommer åt genom hjälmens lufthål!